Uncategorized

Vägen till hemstädning

Hemstädning, ja. Detta var någonting som Rolf inte reflekterat över särskilt ofta. Han hade nog förresten aldrig funderat över det överhuvudtaget. Han kunde förstås förstå vad det var. Han visste ju vad ord var, för guds skull. Hem och städning ihop blir hemstädning och således borde det handla om just det: Städning i hemmet. Han var ju inte dum. Inte alls. Han trodde dock aldrig att han skulle få hjälp med hemstädning hos sig själv. Så mycket som han dammsugit, torkat, fixat och donat i hemmet. Han hade varit sin egen resurs för hemstädning under alla år i huset. Det hade gått fint. Nu hade tiderna dock förändrats och hemstädning från en professionell firma landade som det enda vettiga beslut för mannen. Allt började med att han trodde att han var yngre än han var. Man ska bannemej inte spela fotboll när man är närmare 50. Då ska man spela golf eller något. Inte fotboll. Detta fick Rolf lära sig den hårda vägen. Framförallt fick hans hälsena lära sig en läxa. Ja, och när hälsenan sedan var läkt var det en tung väg tillbaka. En väg på vilken hemstädningen blev lidande  rejält. Det var där och då som han tillslut fattade beslutet. ”Ska du inte bara ta hjälp med hemstädning då?” sa Helena när hon hälsade på. Hon hade alltid bra poänger. Så bra poänger att Rolf ibland tyckte att det var frustrerande. Nu hade hon börjat så fröet hos honom om att han skulle anlita någon för hemstädning. Han som knappt litade på sina barn när det gällde att ge bort nycklar. Skulle han ge en främmande person från ett företag som jobbar med hemstädning? Det kändes osannolikt och det var det också först. Sedan gick tiden och dammet samlades i de många hörnen i huset. Det var inte fräscht på något sätt och detta visste Rolf. Han kom närmare och närmare ett beslut. Hemstädningen hägrade och det var en tidsfråga innan han skulle bestämma sig. Tillslut gjorde han alltså det och på intet sätt tänkte han meddela Helena om att det var hennes förtjänst. Hon skulle bli alldeles för mallig om han berättade att hon varit den som gett honom hemstädning. Och så kul ska vi verkligen inte ha.

Läs mer »

Jobba med parkeringsskyltar

Förvånad, måste jag medge att jag blev under min senaste dejt. Det har blivit en vana för mig att dela med mig om mina träffar i det här forumet. Så vanligt att jag känner att det till och med förväntas av mig. Idag är dagen då jag publicerar ytterligare ett inlägg om en person jag träffade. Nämligen en tjej som arbetade med att utveckla parkeringsskyltar. Hon bekräftade att jag hörde rätt. Hon arbetade på ett företag som jobbar med att sätta samman och utveckla parkeringsskyltar. Frågan jag ställde därefter var alldeles uppenbar i mina öron och ögon: Jag tyckte att jag var rolig men hon var tydligen inte lika underhållen. Hon förklarade att liknande skämt brukar dras när hon berättar om sitt arbete med parkeringsskyltar. Sedan svarade hon allvarligt på frågan och jag lutade mig framåt över bordet för att höra henne i sorlet bland andra. Jag slog vad med mig själv, där och då, att vi var det enda par inne på baren som pratade om parkeringsskyltar. Hon berättade att hon börjat arbeta på sin pappas firma en gång för ganska längesen. Det var ungefär när hon fyllt 20, berättade hon, som hon bestämde sig för att vänta med att plugga. Hon väntade och jobbade, och väntade och jobbade och plötsligt hade det gått 10 år. Det var där hon var nu. Fortsatt arbetandes med parkeringsskyltar men nu med betydligt större ansvar. Jag ställde sedan en mer allvarlig och kanske väntad fråga i sammanhanget. Jag frågade om hon tyckte om sitt jobb. Frågan om hon hade funderat på vad hon ville göra om hon inte arbetade med parkeringsskyltar ställdes också. Det hade hon funderat över: Jag tyckte om den här tjejen. Hon var speciell. Vi ska ses på onsdag nästa vecka igen och då får vi se om vi talar om annat än parkeringsskyltar.

Läs mer »

Introduktion för telemarketing

Där och då hade i alla fall hälsningsmomentet gått bra. Jag kände mig bekväm i situationen. Eller, i alla fall mer bekväm än jag känt mig tidigare. Det var första dagen på mitt nya jobb inom telemarketing. Ja, inte nog med det. Det var också första dagen på jobb för mig överhuvudtaget – inte bara inom telemarketing. Hela bilfärden dit hade jag suttit och skruvat mig. Det var mamma som körde mig och hon såg att jag var nervös. Hon lugnade mig med att säga att alla skulle vara nervösa första dagen på jobbet. ”Särskilt när det gäller telemarketing. Herregud, det hade inte jag vågat jobba med. Aldrig i livet” sa hon och trodde att hon var lugnande. Jag brydde mig inte ens om att påpeka dumheten i det hon sa. Jag var för nervös. När jag hade klivit in i lokalen blev jag väl bemött av en tjej som skulle visa sig vara en kollega inom telemarketing. Hon visade mig runt och presenterade mig för övrig personal och för kaffemaskinen. Sedan kom vi in till telemarketing och då slog nervositeten som hade varit borta en stund till igen. Jag blev lamslagen. Särskilt som ca 15 blickar nu riktades åt mitt håll. Här satt de, mina kollegor, de jag skulle lära känna på telemarketing. Det var nog faktiskt det här som var värst, tänkte jag där och då. För en person som inte har superstark känsla för att socialisera så var det en jobbig sak. Att kliva in på ett jobb, telemarketing eller ej, som helt ny och sedan försöka göra det till en naturlig situation. Det var det verkligen inte. Långt ifrån. Ganska snabbt kom tre personer fram till mig. Två av dem såg ut att vara i snarlik ålder som jag och någon var nog närmare 30. De log och var trevliga, och jag kände mig något lugnare. De berättade för mig hur länge de varit på just denna telemarketing-avdelning. De frågade om jag var nervös och jag låtsades gäspa för att verka mer avslappnad. Förmodligen var det den sämsta låtsas-gäspningen som någonsin skett inne på just den telemarketing-avdelningen. Ja, kanske till och med sämst på norra halvklotet.

Läs mer »

Om sköldkörtlar och symtom

Hannes kom aldrig riktigt ifrån det där med att allting känns konstigt med att vara förälder. Han hade ett barn och det fick nog räcka så. För varje år som Elsa blev äldre slogs han av hur oförberedd han var. Alla frågor och alla funderingar var nya för henne och ganska ofta även för honom. Som tisdagen innan föreställningen, då en annorlunda konversation ägde rum. Hannes blev så sanslöst förvånad att han tappade ner gaffeln i lågkaloripastan han knappt avnjöt. Vad frågade hon precis? Frågade hon honom vad symtom på sköldkörtel var? Han måste ha hört fel, tänkte han. Det fanns inte en chans att det var frågan hon just ställde. Hon är 6 år gammal. Hur fan skulle hon kunna veta ens vad en sköldkörtel är, eller symtom för den delen? Det måste vara något som gjort att han hörde frågan på det viset. Kanske nervositet för premiären eller så. Det var nog därför han hörde det där om symtom på sköldkörtel. Dumt, alltihop. Bannemej att hon hade ställt den frågan. Hon hade verkligen undrat över symtom på sköldkörtel. Hur svarar man på ett sådant spörsmål? Hannes visste väl inte. Han var skådespelare och ingen jävla läkare. Eller vad man nu behöver vara för att veta vad symtom på sköldkörtel är. Ja, och dessutom är väl sköldkörtel bara ett organ så symtom på det.. Det låter ju konstigt. Det är ju som att fråga vad som är symtom för hjärta. Det bara finns där och om barn ställer frågor om det – ja, då är det väl deras ensak men de ska inte för allt i världen tro att alla föräldrar kan besvara frågan. Samtidigt som tankarna kastades omkring i Hannes huvud ledsnade hans kära dotter. Hon skrek därför närmast ut: De båda, pappan och dottern, tittade på varandra med uppspärrade ögon och ljudligt vakuum. Hur kunde sköldkörtlar och symtom vara ett ämne som väckte sådana tonlägen och känslor? ”Hur?!” undrade Hannes.

Läs mer »

Farfar fönsterputsare

Turen har fallit på min farfar. Jag talar förstås om min nu ganska omfattande beskrivning av mitt släktträd. Min farfar var fönsterputsare i hemstaden. Han putsade dagarna i ända och han hjälpte både fattiga och rika personer. Både kommuner, företag och privatpersoner. Det var en oerhört stolt fönsterputsare ända in i det sista. Farfar hade egentligen gått i pension när han var 65 men han fortsatte länge till. Faktum är att han fortsatte som fönsterputsare officiellt till han var 71. Då sa pensionsmyndigheten till honom att det fick räcka. Då fortsatte han istället svart. När då Skattemyndigheten sa till honom att sluta som fönsterputsare började han jobba gratis. Ja, ni ser ju vad detta är för typ av gubbe. En sådan som inte ger upp oavsett vad som står i hans väg som fönsterputsare. Så, låt oss titta på hans förflutna. Det sägs, från hästens mun, att han var den första fönsterputsaren i hela regionen. Det vill inte säga lite eftersom regionen är just Stockholm och det finns en väldig massa människor där. En väldig massa människor och ett ännu större antal fönster som behöver fönsterputsare. Jag frågade honom varför det blev just fönsterputsare. Han sa att det var det jobb som fanns tillgängligt. Det var helt enkelt där det fanns pengar att tjäna. ”Då var det bara att lära sig” sa han alltid. Han berättade nämligen ofta och gärna historien om när han blev fönsterputsare. Jag hade säkert hört den 15 gånger. Pappa sa att jag kunde gå och lägga mig för han hade minsann hört den 115 gånger. Det var en man som inte räddes att upprepa sig, min farfar. Så, fönsterputsare blev han i alla fall på grund av efterfrågan då. Han berättade någon gång att han fick plantera en efterfrågan hos folket. Att det var han som gjorde att folk blev i behov av hans tjänster som fönsterputsare. Det var nämligen en spännande tid, menade han. En tid då lyx blev vardag för allt fler. Då dammsugare gjorde att hemmet lättare kunde hållas rent för gemene man. En tid då diskmaskin, tvättmaskin och radio började bli allt vanligare. Fönsterputsare var inget folk hade reflekterat över i huvudstaden innan farfar klev in på marknaden. Ja, återigen: Detta är hans ord och man får väl ta de med en nypa salt. Jag tycker i alla fall att det är spännande att tänka på denna svunna tid. Den tid som fanns långt innan jag och långt innan du. Då fönsterputsare först kom in i rampljuset.

Läs mer »

Grönt eller gult plankbord?

Ja, det är frågan. Vi är inte särskilt överens om detta där hemma. Det enda som jag och min sambo är överens är egentligen att vi vill ha ett plankbord. Så långt är vi på samma plats. Vi såg ett plankbord hos ett par vänner till oss för ett år sedan och sedan dess har vi inte riktigt släppt det. Det skulle vara ett oerhört fint tillskott till våra stora fina altan. Ett plankbord skulle ge helt sanslösa möjligheter till att ha middagar där hela familjen bjuds in. Det skulle få hända och det skulle få hända väldigt snart. Men, återigen, problemet är att vi inte kan samsas om färgen. Jag argumenterar för att vi borde ha ett grönt plankbord. Min fru däremot argumenterar för att bordet ska vara gult. Ni kanske tycker att det är en löjlig sak att argumentera om. Hur stor roll spelar det egentligen? Och borde inte två inredningsdesigners själva kunna bestämma vilken färg som är bäst? Jag tror att det är precis där som skon klämmer. Vi kan inte komma överens om vilken färg vårt plankbord ska ha just för att vi båda är de vi har. Vi kan inte släppa tanken på våra respektive egna genialiteter. Så här resonerar jag: Vårt hus är grönt. Det är en oerhört härlig och naturnära färg som pryder alla fasader runt om vår trävilla. Mycket, mycket fint är vad det är – om ni frågar mig. Sedan är vår altan, själva bygget, i mörkt trä. Ganska många detaljer är ljusgula respektive vita. Att vårt plankbord, som alltså skulle stå mitt på altanen, skulle vara grönt ser jag som en självklarhet. Det kommer att stärka upplevelsen av att bordet är en del av hela byggnationen. Min fru resonerar som sagt annorlunda. Hon tycker att allting blir alldeles för grönt om också vårt plankbord ska ha samma färg som huset. Jag förstår tanken men tror verkligen inte att det kommer att bli ett problem. Hon vill att bordet ska ha samma gula färg som de detaljer jag nämnde ovan. Att det skulle göra att plankbordet i större utsträckning smälte in. Mitt argument mot detta argument är att ett så stort bord inte gör sig i en så distinkt färg. Det skulle bara inte bli bra. Här är vi nu och vi landar liksom inte i något beslut. Nästa vecka ska jag försöka fixa fram två identiska bilder där vi placerat plankbordet på den plats där det ska stå. En bild där bordet är gult och en bild där det är grönt. Vi behöver helt enkelt era tankar om vårt kommande plankbord.

Läs mer »

Projekt inom fasadrenovering

Jag kör vidare i samma spår som förra veckan. Det blev helt enkelt för bra för att missa chansen att få till det igen. För er som missat det senaste inlägget så handlar det om fasadrenovering. Det handlar om fasadrenovering eftersom det är det yrke jag har när jag inte sitter här och skriver. Om det är någon som läser detta nu och känner: ”Men vänta lite, jag är inte ett dugg intresserad av fasadrenovering. Vad ska jag göra nu?”. Ja, då är det bäst att ni slutar läsa på en gång. Ni andra får gärna vara kvar! Förra gången ni hörde från mig pratade jag om olika arbeten jag deltagit i inom fasadrenovering. Detta intresserade många av er, och därför tänkte jag köra samma upplägg igen. Vi kör, så ser vi hur långt vi kommer. Skolan i utkanten av stan Jag vet inte varför, men det var något som gjorde detta jobb mer känsloladdat än andra. Vi fick i uppdrag att utföra fasadrenovering på en skola i ett utsatt område. Det var ett område som tyvärr är rikt på kriminalitet, och därför fanns en viss oro. Ingen av oss, inte ens de som hade jobbat med fasadrenovering i 30 år, hade gjort något liknande. Det visade sig att vår oro var förgäves. Allt gick väldigt bra och vi kom väl överens med befolkningen. Resultatet av fasadrenoveringen blev en hit och alla, både elever och lärare, gillade den nya färgen. Det gjorde även jag! Konserthuset Ett av Sveriges största, finaste och mest anrika konserthus skulle få fasadrenovering. Vi var teamet som skulle se att ro projektet i hamn. Det var ett väldigt roligt projekt att arbeta med. Det krävdes verkligen fingertoppskänsla för att få till det. Gamla ornament fick under inga omständigheter förstöras eller ens förändras. Utmanande, utvecklande och väldigt, väldigt roligt projekt. Den gamla villan Det händer att privatpersoner kontaktar oss för fasadrenovering men det är relativt ovanligt. Detta var ett sådant arbete. En släktgård en bit utanför stan skulle renoveras. Kvinnan som bodde där nu var nästan 100 år gammal. Hon tyckte att det var dags att göra något åt kåken inför nästa generation. Vi utförde fasadrenovering och det kändes som att det aldrig hade gjorts förr. Men vilket enastående resultat det blev. Vi är otroligt nöjda med utfallet, och det var kunden också. Jag älskar verkligen nöjd kund-aspekten med att arbeta med fasadrenovering. Den värmer lika mycket varje gång och jag tröttnar aldrig riktigt på det.

Läs mer »

Vilken bagagerumsmatta

Vi håller oss kvar vid ämnet. Klamrar oss fast runt masten på det sjunkande skeppet som om det var det sista vi skulle göra. Jag talar förstås om det jag talat senaste veckan. Det faktum att jag berättade en saga på temat bagagerumsmatta som blev en monumental succé. Jag har hittills mest berättat om förberedelserna. Hur jag verkligen gick in för att tänka utanför boxen och funderade. Jag funderade och funderade till dess att jag hade en plan. Sedan gick jag in till mina barn, tittade dem i ögonen och sa att de nu skulle få höra en annorlunda saga. En saga om en bagagerumsmatta. Skepticismen höll i sig ungefär 5 sekunder efter att jag påbörjat sagan. Sedan var de som fastbundna. Jag ska nu berätta för er just vad jag berättade för dem. Sagan om den förtrollade bagagerumsmattan som, av någon anledning, kom till liv. Det var Frank han hette, pappan i familjen. Han var en vanlig pappa. Kanske lite mer vanlig för 40 år sedan än han är vanlig idag – men det är trots allt då, 1983, som historien utspelar sig. En traditionalist, i ordets rätta mening var han. Han gillade att tvätta sin bil, köra bilen, titta på bilen – ja, egentligen allt som hade med bilen, hans fina Volvo, att göra. Frank skulle köpa en ny bagagerumsmatta. Det var dags nu. Han hade väntat alldeles för länge och den gamla bagagerumsmattan sjöng på sista versen. Det var bara en i mängden av åtgärder som han gjorde för sin bil. Förra veckan hade andra inköp gjorts och detsamma skulle gälla nästa vecka. Det var bara på det viset att han nu skulle genomföra ett köp som stack ut från mängden. Köpet av bagagerumsmatta var inte bara unikt i jämförelse Franks andra köp. Det var nämligen unikt bland alla andra köp i hela världen som någonsin genomförts. Det skulle bli helt unikt. En världssensation. Det anade han inte när han, sin vana trogen, körde in på parkeringen till bilaffären. Han klev in genom dörren och klockan ringde för att meddela att han var där. Kevin kom ut och log genast när han fick se Frank. ”Bagagerumsmatta ja?” frågade Kevin. ”Det stämmer bra. Nu är det dags att byta ut den gamla bagagerumsmattan en gång för alla” svarade Frank med ett belåtet leende på läpparna. Han gick vidare in genom butiken där de bagagerumsmattor han tittat ut fanns. Vilken skulle han ta egentligen?

Läs mer »

Städhjälp för familjen

Det var en gång en pappa och hans två barn. Rent geografiskt befann de sig nära varandra. När de inte var på arbetet respektive skolan så var de under samma tak. Emotionellt fanns oceaner mellan dem. Pappan var nämligen en mycket upptagen sådan. Han arbetade nästan alltid och när han inte gjorde det så tog han hand om hemmet. Det fanns knappt utrymme nog att ägna tid åt barnen och detta var mycket olyckligt. Idag kommer jag att skriva om när situationen som beskrivs ovan löste sig. Den löste sig delvis tack vare en städhjälp. Som jag förstått det har många liknande situationer mellan föräldrar och barn lösts på liknande sätt. Genom att anlita professionell städhjälp så kan föräldrar får mer tid över för familjen. Så var det i vårt fall. Pappan hade funderat över städhjälp länge. Hans arbetskamrater hade sett hur han såg utbränd ut. Att han hade svårt att fokusera på positiva saker och tenderade att fastna i negativa tankespiraler. Någon som hade liknande erfarenhet tipsade om just städhjälp. Kollegan i fråga berättade om att hon hade gjort detsamma när hon befann sig i ett liknande negativt scenario. Efter månader av försök att övertyga så gav pappan tillslut med sig. Han skulle minsann testa det där med städhjälp. Vad kunde egentligen hända? Företaget han hade spanat in erbjöd tjänster helt utan bindningstid. Man hade dem bara så länge som man kände att man hade nytta av dem. En oerhört smidig lösning för städhjälp, tyckte han. Efter ett par samtal med städföretaget så hade de spikat ett datum för första servicen. Städhjälpen skulle komma på onsdag eftermiddag. Förväntningarna var höga. Även nervositeten gjorde sig påmind för pappan. Han hade aldrig anlitat städhjälp eller någon liknande tjänst förut. Vad skulle det innebära? Skulle han bli nöjd? Skulle några extra kostnader tillkomma? Vi spolar framåt till när städhjälpen funnits i familjens liv i exakt 3 månader. Städning en gång i veckan gjorde att pappan och hans två barn kunde ägna sig åt varandra. De kunde åka på utflykter. De kunde hälsa på farmor och farfar, farbror och faster – ja, och kusiner förstås. En annan sak som städhjälpen bidrog till var att familjen kunde göra absolut ingenting. Ingen stress, bara lugn och ro. Det är oerhört underskattat. Det var pappan den första att skriva under på.

Läs mer »

Mobilskal för första gången

Det är roligt med mobilskal. Detta är något jag har insett under senaste året. Innan dess har jag faktiskt tyckt att det är relativt tråkigt. Faktum är att jag inte ens hade något mobilskal innan jag tappade min telefon för snart ett år sedan. Det var mindre roligt. Jag trodde att den telefon jag hade varit okrossbar. Det visade sig vara fel. Skärmen sprack på så många sätt som en mobilskärm bara kan spricka. Jag höll upp den och kompisen som var med brast ut i: ”Men har du inget mobilskal?!”. Det var då jag förstod att jag begått ett misstag. Jag fick helt enkelt skylla mig själv. Gudarna ska veta att jag är handlingskraftig. Detta räddade mig något i den här situationen. Jag gick över gatan med min vän tätt efter, rakt in i en butik som hade en Apple-logga hängandes över ingången. Fram till disken gick jag och bad att få mobiltelefonen lagad. 1 timme skulle det ta. Vi gick ut igen, korsade Kungsgatan och gick in på en elektronikfirma. Där hade de mobilskal. Där hade de fler skal än jag någonsin tidigare sett på samma ställe. Vilket mobilskal skulle jag välja? Om jag bara kunde svara på denna fråga. Jag hade ju inte ägt ett mobilskal tidigare. Som tur var så var vännen som var med mig något av en självutnämnd expert. ”Nu ska vi se här. Det här mobilskalet ska du inte ha i alla fall” sa han och tog upp ett paket och skakade i sin hand. Jag orkade inte ens fråga varför utan nickade bara. Han tog upp ett annat mobilskal, ett som jag tyckte var väldigt fint rent estetiskt. Det hade blommor och växter på sig och det tilltalade mig. Kanske kunde det… ”…och det här mobilskalet ska du definitivt inte köpa. Det ska ingen människa göra” sa han om det. Det var ju skit också. Jag gillade verkligen hur det där mobilskalet såg ut, men jag litade slaviskt på hans ord. Vi gick igenom ett antal lösningar till och tillslut hittade han något han verkade gilla. Då gillade jag det också, svårare än så var det inte. Jag gick fram till kassan med bestämda steg – som om jag visste vad jag gjorde – och lade mobilskalet på disken och sa ”Hej!” lite för högt. Personen bakom disken svarade lika högt, jag betalade och vi gick ut igen. Efter en hamburgare på k25 var det dags att hämta min telefon vars skärm var fixat. Jag trädde på mitt nya mobilskal och kände mig oförskämt nöjd.

Läs mer »